fbpx

Vinnare och förlorare i Lima

2018-06-20T10:30:14+00:0015 december, 2014|Klimatfrågan|

Klimatförhandlingarna i Lima är över. Rejält mosiga förhandlare jublade över att ha undvikit en kollaps, och kanske över att få gå och lägga sig efter non-stopp förhandlingar i flera dygn. I de slutliga överenskommelserna och de många dagarnas och nätternas förhandlingar, positioneringar och utspel finns förstås vinnare och förlorare, samt de som ligger kvar på samma position som förr. Här kommer Mattias Goldmanns lista!

Vinnarna
Gröna Klimatfonden
Den Gröna Klimatfonden passerade under mötet i Lima målet på tio miljarder dollar i initial finansiering, och de som gav lite pengar per capita eller inget alls (som Island), eller vars bidrag togs från den normala biståndsbudgeten (som Australien) hängdes ut. Att en fond, som inte genomfört ett enda projekt ännu, kan ha så stark och entydigt positiv profil är starkt jobbat.
Klimatanpassning
Klimatfrågan har de senaste åren gått från att nästan enbart handla om utsläppsminskningar till att allt mer fokusera på hur anpassningen till ett varmare klimat med mer stormar, översvämningar och torka ska se ut. Inför årets COP slogs fast att Gröna Klimatfonden ska lägga hälften av sina medel på klimatanpassning, och anpassning fick starkare skrivning i COP-sluttexten än bl.a. EU och USA önskat sig.
Näringslivet
På Ban Ki-moons förberedande klimattoppmöte i New York var det näringslivet som starkast kom med nya klimatåtaganden, och efter Lima står det helt klart att möjligheten att klara tvågradersmålet hänger på att få näringslivet att ta på sig kompletterande utsläppsmål. Nya Lima-Paris Action Agenda, som högtidligt antogs under COP 20, är specifikt utformad för att underlätta för näringslivet och städerna att minska sin klimatpåverkan, och Gröna Klimatfonden har i tydligt uppdrag att delfinansiera detta.
USA och Kina
USA och Kina har ofta setts som klimatvärstingar, som från var sin utgångspunkt försvårat klimatåtaganden genom tiderna. Nu var deras bilaterala avtal – som egentligen inte är särskilt mycket mer än ”business as usual” – det främsta exemplet på att klimatarbetet går framåt, och det var under COP:en tydligt att president Obama gett sin chefsförhandlare Todd Stern mandat att vara mer kreativ och pådrivande än förr.
Big oil & Dirty Coal
Samtidigt med Lima-mötet var oljan för första gången på fem år nere under 65 dollar per fat, inte ens halva kostnaden mot toppnoteringen 2008. Det rekordlåga priset skulle kunna vara grund för att snabbavveckla fossila subventioner, fem gånger större än subventionerna till förnybar energi, men knappast några sådana iniativ presenterades under COP. Ett relativt svagt klimatavtal, som tyvärr ser ut att bli resultatet i Paris, gagnar förstås också de fossila intressena.
Status quo
FN-systemet
Efter 20 års toppmöten har FN fortfarande inte förmått hejda klimatförändringarna och även FN:s bästa vänner skakar på huvudet åt trögheten i systemet. Men de flesta är eniga om att alternativen är sämre.  Många skulle nog vilja genomföra Mexikos förslag att införa majoritetsbeslut, men det beslutet kräver enighet…
EU
Inför klimatmötet var bilden av EU tudelad; å ena sidan hade man nyligen antagit ett relativt tufft klimatmål för 2030, å andra sidan hade man inte lyckats ratificera andra åtagandeperioden av Kyotoprotokollet. Därtill upplevdes man som alltför villig att ge eftergifter åt kollandet Polen, och den nya kommissionens miljöprofil sågs som svag. Men i slutändan gjorde den nya EU-ledningen en habil insats i Lima.
Marknadsmekanismer
FN-systemets främsta marknadsmekanism, CDM, har ingen säker framtid bortom år 2020, men det har blivit närmast allmänt vedertaget att CDM på ett kostnadseffektivt sätt förhindrat stora mängder utsläpp, och har grunder för utsläppsberäkningar som kan användas av nya instrument. Skrivningarna om post-2020-avtalet öppnar för ett CDM+, men förutsätter det inte, likaså är det troligt att Gröna Klimatfonden kommer att finansiera befintliga CDM- och REDD-projekt som på grund av det låga marknadspriset ”ligger i träda” – men säkert är det inte.
Loss&Damage
I slutspurten i Warszawa enades man om en otydlig skrivning om ett nytt instrument för Loss&Damage, som ska gå bortom klimatanpassning och ta hand om de skador som klimatförändringarna oundvikligen ger. På COP20 var det tydligt att denna kompromiss var en svår stötesten, där en egen L&D-mekanism är helt avgörande för vissa u-länder och helt otänkbar för bl.a. USA och EU. I slutändan finns L&D kvar på samma nivå och striden ligger fortsatt framför oss.
Miljöorganisationer
Klimatkonferenser är miljöorganisationernas glansnummer. Ofta kan de frågorna bättre än delegaterna och är i huvudsak mer mogna och organiserade för varje COP.  Miljöorganisationernas nätverk CAN:s Fossil of The Day-pris är nu en institution och hänvisas allmänt till även av förhandlare. Men COP20 var ändå ett mellanår, där miljödemonstrationen inte ens gick till konferensanläggningen, där de flesta missade den stora miljöfesten eftersom den bytte lokal, och där mediebilden försämrades av att Greenpeace-aktivister skadade Perus historiska arv Nazca.
Förlorarna
Pre-2020
Det kortsiktiga arbetet för att minska utsläppen, innan det långsiktiga avtalet träder i kraft 2020, är formellt av samma betydelse i FN-förhandlingarna som arbetet med sikte på Paris. Men trycket för ambitioner pre-2020 var mycket lågt och aktionerna här om året för att rädda Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod följdes inte upp med något särskilt tryck för att se till att det ratificeras.
Anpassningsfonden
FN:s Anpassningsfonden är omvittnat effektiv och hanterar en fråga i ropet. Ändå har fonden nästan slut på pengar, dels för att transaktionsavgiften på 2 % från CDM inte är mycket värd när marknaden stannar av, dels för att de flesta länder följer medie- och NGO-logiken och nu ger pengarna till Gröna Klimatfonden istället.
Australien
Australien fick överlägset flest Fossil of the Day-utmärkelser av CAN och utsågs till årets ”superfossil” för sina mycket begränsade klimatinsatser (ett utsläppsmål på -5% till 2020, som man dessutom inte ser ut att klara), sin tveksamma jargong och sitt begränsade stöd till Gröna Klimatfonden (inga nya medel). Eftersom många andra länder med ungefär samma beteende, exempelvis åtskilliga arabstater, inte alls får samma hårda kritik, måste Australien ses som en stor förlorare.
Informella klimatsamarbeten
Koalitionen för kortlivade gaser, CCAC, som Sverige varit med att ta initiativet till, är ett av flera klimatsamarbeten som formellt sett inte hör till FN-processen, men som direkt länkar till den. CCAC påskyndar arbetet och tar tag i delar som FN haft svårt att fånga upp, men de nya initiativ i anslutning till FN-processen som presenterades i Lima sågs mer som sätt att urholka FNs auktoritet och försvåra samarbeten.
COP:en som förebild
Ett COP är en enorm chans att visa upp ny, grön teknik för över 10 000 ledande beslutsfattare, opinionsbildare och media inom klimatfrågan. I Lima gick tillfället om intet; vi satt i vanliga dieselbussar, till konferenser med vanlig luftkonditionering och plastförpackad mat. I övrigt var det trevligt och proffsigt organiserat av Peru, men klimatflaggan var inte i topp – och det är lika mycket näringslivets missade chans som värdlandets. Det enda positiva exemplet jag såg var när en hel konferens alla 350 deltagare fick lyxlunch till 100% på rester som annars skulle ha slängts.
Läs mer om vinnarna och förlorarna och mycket annan inside från klimatforhandlingarna påklimatforhandling.se, där det också finns en guide för vägen till Paris 2015.